I sakta mak mot varmare tider.

   

 

På västra Orust är det tydligen särskilt gynnsamt för blommorna som bohuslänningar kallar för Majnycklar, vanliga svenskar benämner gullviva och som min farfar kallade gökaböxer ( = byxor till göken). Där borta i väster lyser ängarna gula i maj och det är en fröjd för öga och sinne att vandra där.

Det är en alldeles särskilt gynnsam plats även för blåsippor och vitsippor så man kan få sitt lystmäte där under många veckor när våren är kall som i år. Nu har blåsipporna så gott som blommat över, vitsipporna är sånär utblommade men gullvivorna har just slagit ut.  Om någon vecka eller så blommar liljekonvaljerna som det också finns mängder av på detta välsignade ställe.

 

 

 

 

 

 

 

Lite obändigt är det att ta sig dit. Inte går allfartsvägen alldeles förbi vare sig konvaljer eller majnycklar men det är mödan värt att utmana motstånden. Högt upp i bergen finns det en riktig Bauerskog. Mossan är frodig och riklig. Gamla döda träd får stå kvar och förmultna på rot eller falla i sin egen takt och förenas med marken. Här har naturen sin egen takt och livet har sin gång. Att komma hit i maj är en form av meditation. Man får ro i själen och tankarna hindras inte av en massa oväsentligheter. Här är rofyllt.

 

 

 

 

 

Bredvid stigen ligger en prydlig stapel av trädstammar. En gång gjorde någon ett dagsverke och hade säkert planer för vad virket skulle användas till. Stockarna blev liggande som ett stilleben och vackert blickfång för mig att njuta av långt senare. Snart murkna och kanske fotfäste för nästa generation majnycklar ligger de där till lyst för mitt öga.

 

 

 

 

In genom det trolska ringlar stigen och snart bär det uppför. Naturen bjuder motstånd och min kropp vill inte klättra i berg! Jag är redo att ge upp innan jag kommit halvvägs men maken hejar på och jag vet vad som väntar om jag utmanar mig själv och tar mig upp till Boxviks Vette som ligger där högst upp.

 

Västra Orusts högst belägna plats 116 meter över havet. Väl framme tycker jag att det är värt varenda värktablett jag kommer att knapra i mig de närmaste dagarna utöver den där vanliga dosen då!. Dagen är blygrå och solen lyser bara i norra delarna av landet den här dagen men utsikten tar andan ur mig i alla fall.

Stenungsunds broar mot horisonten. Marstrands fästning som en svag siluett. Mollösund ganska tydligt liksom Kärringön.

 

 

 

 

Klara dagar ser man Hållö fyr utanför Smögen men idag anar jag bara. Föröver ligger England! Det är här lungorna fylls av syre och mod och sinnet av en  ödmjuk lycka.

 

 

Tänk att  jag fritt får söka mina egna vägar och stigar i landskapet. Hit upp är det visserligen en rösad och markerad led men jag måste inte gå just där om andan skulle falla på för att ta en annan väg. Här möts himmel, hav, granit, ljung, mossa, rymd och trolska snår. Stärkt och vederkvickt börjar jag min vandring tillbaka ner till ängarna med gullvivor. Jag är glad att leden är rösad och jag är glad att vi har en bil parkerad inte alltför långt borta.

 

 

 

 

Gamla gistna kärringar borde inte klättra i berg, men det finns dagar då fantomen går på gatorna som en vanlig man och det finns dagar då jag tycker att en meditationstur upp i bergen är värd några orörliga dagar! Idag välsignar jag läkemedelsindustrin!

Ta hand om dig – eller skyll dig själv – det gör jag!

KraMarita.

 

 

 

 

 

 

Angående Angående YouTube – Jill Svensson i Talang 2010 – semifinal 1.mpg

 

 

YouTube – Jill Svensson i Talang 2010 – semifinal 1.mpg
   

Dä ä möcke nu!

Jag var uppe tidigt i morse och det såg ut att kunna bli en riktigt solig dag. Från sovrummet tog jag bilden på granngården klockan 05.45. Frosten låg vit på fältet. Fram på dagen var solen försvunnen och temperaturen runt tio plusgrader. Det är inte så maj ska vara!

Den som har en trädgård behöver aldrig vara arbetslös. I min värld är det inte förhandlingsbart arbete heller. Växterna måste få sin dos av kärlek och jag måste få min dos av den terapi som trädgården ger. Enkel och bra logik. Jag ger av min tid och omtanke och tillbaka får jag lust och glädje. Enkel och bra logik. Att jag emellanåt ger lite mer kroppsarbete än vad som är lämpligt och då får sveda och värk tillbaka det är en annan sida av myntet. En sida som jag borde kunna undvika vid det här laget. Jag har lite svårt att acceptera mina begränsningar och jag får tillstå att vad det gäller det så är jag rentav riktigt korkad!

 

En dag sken solen så att den värmde och det var skönt! Jag hade nästan glömt hur det är att gå med bara armar och urringat linne i solen och vara lite för varm ändå. Man glömmer fort. Idag kommer jag inte ihåg hur det är att gå med bara armar och urringat linne i solen och vara lite för varm ändå. Idag var det vinterjackan på och ut i grådagern för att slutföra det som påbörjades den där dagen solen var lite varm. Att värmen inte sätter in med full kraft har ju i och för sig sina poänger – det blommar längre i täppor och vild natur. Det är nu det är som allra allra vackrast och tiden kunde få stanna utan att jag skulle protestera. Några veckor eller så, sedan orkar jag nog inte med mer väntan på riktig lövsprickning och syrendoft. Både hägg och syren visar färg här på Orust så det ska inte mycket till förrän det doftar sommaräng och blomsterhav.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den kameravinkel finns inte som kan göra min lilla täppa rättvisa nu. Jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av den känslan jag har när jag strosar omkring på vår lilla gräsplätt och njuter av alla vackra växter som kommer troget år efter år. För bara några veckor sedan fanns inte tillstymmelse till gröna blad och nu ser man snart inte jorden någonstans.

Nu regnar det och vårregnet är välbehövligt för det är torrt så det knastrar när man gräver i myllan.

Förra året planterade jag en vit lungört och en buske med nästan orange blad. De klär varandra bra de där båda tycker jag. Det finns en lycka i färg och form!

 

 

Det finns också en lycka i att få oväntad post.

Igår fick jag så där helt apropå ett kort och en varm hälsning från en kär bloggvän!

Sådana små hälsningar är guld i vardagen.

Håll med om att det är ovanligt vackert – även sedan jag lekt lite med det i photoshop.

Jag önskar alla en underbar helg!

Varma KraMarita.

 

Jag blev kär i en tapet.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet men det fanns en attraktion som växte sig starkare för var dag som vi umgicks. Jag hade med mig tre tapetbitar från affären för att känna av på hemmaplan. Den här svartvita var inte förstahandsvalet för jag tyckte nog att den var i dystraste laget för en hall utan fönster. Det skulle nog bli mörkt med en tapet i svartmönstrat. När vi hade känt av varandra några dagar fanns det  inget alternativ. Maken tillfrågades men hade inga som helst aspekter på vare sig färg eller mönster. (Varför är jag inte förvånad?) Tapet och färg inhandlades och operation hallomvandling inleddes med frenesi och iver.

 

 

 

Hallen var ett enda stort katastrofområde!

Det första intrycket bör ju vara av det goda slaget. Det fanns inte en möjlighet att få ett gott intryck av vårt boende om man skulle komma oanmäld på visit i hemmet. Regel nummer ett vad det gäller ungdomar är att så fort de kommer innanför hemmets dörrar så slutar musklerna att fungera. Allting släpps rakt ner precis där de råkar stå – företrädesvis alldeles innanför nämnda dörrar. Vi har ett av våra barn permanent hemmaboende och det andra till- och frånboende. Dessutom är åtminstone mamman fortfarande ungdom i vissa lägen vad det gäller alldeles specifika beteenden – det handlar om handväskor och annat man bär med sig genom livet.

 

 

Innanför dörren en hatthylla med hängare. På väggarna en sliten och bedagad tapet. För förvaring en sliten byrå i furu som med åren blivit tämligen gul.

Nu har byrån fått ny färg och smidda beslag i stället för gula furuknoppar. Åh vad det är härligt med renovering som blir till belåtenhet! I min iver att renovera skulle jag måla om ramen till den befintliga spegeln, men jag spräckte glaset när jag skulle sätta tillbaka det. Det fick bli en ny spegel och det tycker jag nog var ganska trevligt! Ingen ska kalla mig skrockfull!

Elementet fick oxå bli svart för att matcha övrig inredning. Jag har sett ut en ny skohylla men den var dessvärre slutsåld. Tills den finns åter i affären får den gamla duga – men nåde den som sätter fel skor på hyllan! Det finns några par som går an men resten får hädanefter förpassas in i skåp och garderober! Fattas bara annat när jag jobbat så för att homestajla!

 

 

 

 

Så fort någon hänger sin jacka på en av de smidda krokarna så rubbas min världsbild – men det är stötar man får ta! Det är snyggt så länge jag är ensam hemma, har hängt in min egen jacka i garderoben och ställt min svarta eller vita handväska på hyllan. Handväskor av annan kulör göre sig icke besvär i min hall!

KraM.

 

 

 

 

 

Hon hade rätt Sally Santesson!

 

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.

Hela våren och senvintern har varit ett enda långt motlut och det är kanske dags att släppa bromsen, trampa på gasen och lätta ankar……..

Kanske det.

De första tre månaderna på året har jag varit tjänstledig av hälsoskäl. Jag kan nämligen inte arbeta. Jag vet att mina trogna följeslagare här på bloggen vet och att jag tuggar om, men en liten uppdatering bara för sälerhets skull. Mina dagar med rätt att få sjukersättning var slut 20100101. Från den andra januari har jag stått till arbetsmarknadens förfogande och ingått i projektet “arbetslivsintroduktion” = ALI – ett projekt som jag anser vara ett stort skämt och ett otroligt resursslöseri. Det är verkligen inte mycket som har fungerat som det var tänkt under dessa tre månader. Jag har till exempel fått ny handläggare inom projektet tre gånger. Kontakterna mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen och min A-kassa har varit alldeles på tok (eller snarare varit obefintlig).

En bit in i april fick jag besked att jag skulle få ersättning och hur stor den skulle vara. Jag sände in papperen i början av december! I dag har jag fått pengar fullt ut för januari månad! Idag är det den 20 april mina vänner! Det är tur att jag har en frisk make! Jag blir riktigt ilsken när jag tänker på hur knepigt livet måste ha blivit för de sjuka människor som inte har det lika förmånligt som jag. Jag kan lätt förstå hur en ensamståede människa med ett par barn i skolåldern har det i motsvarande situation.

Jag orkar inte gå in på detaljer om hur det har varit med alla turer fram och atter, men jag kan försäkra att man borde vara stark och frisk för att orka kämpa för sin rätt i detta nya Sverige.

Från den första april är jag heltsjukskriven igen och har mått sämre än på länge under den här perioden. Nu börjar fighten med FK om igen från början och man ska in i hjulet och vandra….. 

Det får vara allt om detta bedrövliga ämne!

Det finns ju ändå en och annan glädjekälla i livet. Det är vår på riktigt nu! För en vecka sedan var jag och maken på Sundsby Säteri på Tjörn för att beskåda blåsippsbacken. Både vitsippor, svalört och blåsippor log sina vackraste leenden mot oss.

Vi kunde också konstatera att det lektes och kväktes i vattendragen. Det är vår på riktigt. Jag har inte riktigt fattat det även om jag ser att snön är borta och att vårblommorna slagit ut. I år ter det sig märkligare än någonsin att vintern släpper taget och att sommarens värme är på ingång. Jag längtar efter att bli genomvarm av solsken på bart skinn och jag längtar efter den dag då det känns nödvändigt att svalka sig i böljan den blå och salta. Tids nog………

 

Men idag har livet andra njutningar att bjuda på!

Take care!

KraM.

Plötsligt händer det!

 

Nu också i en trädgård nära mig!

Trots att man vet att ljuset kommer att segra, att snön kommer att smälta och att lökväxterna kommer att slå ut så är det samma under varje gång.

Krokusarna orkade inte vänta på att någon skulle komma och ta bort fjolårslöven så de rände rakt igenom!

Den inställningen till livets realiteter är beundransvärd!

Fast jag tror inte att krokusen funderade egentligen. Den bara kände att det var dags! Kanhända har lökarna en liten mage och kan gå på känslan i den!

 

 

 

 

    

Sent i höstas köpte jag ett par nya gummistövlar. Glada! Det kändes riktigt härligt att ta fram dem, sekatören och lilla lövräfsan idag och göra premiärinsatsen i trädgården.

Solen värmde och iförd bara röda stövlar, jeans och tröja tog jag varligt och utan brådska bort gamla löv och klippte ner lite perenner som stått över vintern. Jag krattade ut snö över gräset och strödde ut kalk för det ska vara bra med just den kombinationen. Nu är stövlarna lite skitiga och jag har fått ett par fräknar på näsan. Det är precis som det ska vara så här i snösmältningens tid. Nu önskar jag mig många varma dagar framöver för jag vill gärna ha massor av fräknar. Det finns en hel del knoppar som ska över tröskeln till det nya växtåret. De behöver värme för att våga spricka.

Idag hörde jag dessutom att trädgårdsmöblerna bjöd in mig på en fika! Håller värmen i sig i morgon så tackar jag JA!

Allt gott och en riktigt härlig vårhelg önskar jag er! 

 

KraM.

 

Mars är min svåraste månad………

Det bästa man kan göra är att köra ner huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns någon verklighet utanför detta huvud eller denna sandhög. Bara stilla vara i ett intevarande och låta denna långa och svåra månad passera som om den inte berör det allra minsta. Alla väntar ivrigt på vårtecken. Tofsviporna har hittat tillbaka till vår del av världen och strandskatorna är skator på våra stränder igen. De stora snödrivorna tar dagsmejan kål på. Det skvalar och droppar.

Isen släpper taget om havsviken och jag skymtar blått öppet vatten. Kampen och våndan inför det som ska komma känns i mina senor och muskler. På mina axlar vilar tyngden av en lång mörk vinter som inte vill släppa sitt tag om mitt sinne. Det gör ont när knoppar brister. Veckorna innan man kan känna smörsyrans doft från åker och äng svider det, i det lager i min själ som ska ömsas och bytas.

 

Det är så det måste vara för våren känns tung. Visst ser jag fram emot värme och grönska. Visst längtar jag efter vitsippor i backen och koltrastens vårlåt.  Men tiden innan detta är verklighet, är motig. Var dag har nog av sin egen plåga och jag glider med i vardagen som en kork på vatten. Guppar makligt och sakta utan vare sig mål eller syfte.

 

En dag drar jag upp huvudet från gömslet i sandhögen och förstår att livet ska levas mera aktivt. En dag inser jag att man inte kan snabbspola vare sig bakåt eller framåt. En dag är jag tacksam för att naturen har sin gång…..

….men nu har jag fullt upp med att se till så att inte hörselgångar och näsborrar fylls av sandkorn. Om så vore skulle jag ju missa doften av smörsyra och sången då koltrasten inte kan hålla sig längre. Dagen kommer då jag på nytt har viktigheter att berätta och fingrarna flyger fram över tangentbordet. Tills dess framhärdar jag och fortsätter att låtsas om som om det inte finns någon verklighet utanför detta huvud……..

KraM.

Livstecken och lite om konsten att överleva.

Vintermånaden februari går in på sin sista vecka och sedan ska det visst vara vår enligt alla gamla goda seder och bruk. Det verkar kanske lite optimistiskt att tro att det är vår om åtta dagar men man ska inte ropa hej! Eller också är det precis det man ska….

Det vore allt bra på många sätt om vintern ville släppa taget lite grann. Två rådjur har vi som ständiga gäster i trädgården. De är hungriga och orädda. Hittills har jag inte lyckats plåta dem men min vän Tina hade mera tur när hon var här för ett par veckor sedan.

  

 

För er som inte känner min vän Tina visar jag hennes bilder här hos mig. Det är nämligen mina växter som det lilla rådjuret sätter i sig. Jag skulle vara glad om de åt sin middag i skogen istället! Bilderna är tagna innan senaste snöfallet. Nu är benveden täckt med några decimeter snö och jag tippar att den får stå ifred ett tag. Jag satte ut tulpanerna i snön när de började bli alltför bedagade och de gick åt fort.  Rådjursmat!

 

 

Jag har annars fullt upp med att mata småfåglarna. Jag fortsätter att fjäska för min rödhake och den är trogen. Det där med att smeta ut leverpastej på grenarna var ett uppskattat drag. Jag har köpt det billigaste margarinet och brer nu rent fett på buskarnas grenar. Både koltrast och rödhake uppskattar den kärleken och varje dag ser jag dem här utanför och mitt hjärta blir varmt.

 

 

Idag har jag skottat snö från vårt garagetak. Ujuj vad mycket snö det är!

 

 

 

 

Vårfloden kommer att slå alla rekord och elen blir billigare än billigast. För pengarna jag tjänar köper jag en jättestor bur och visar sedan alla hackspaettar i omgivningen mot betalning. Jag blir rik och köper mig en ny statsminister och återinför rätten att vara sjuk i Svea rike. Det är bara en sak som kan hända när snön smälter och vattnet forsar i bäckravinen.

 

 

 

 

Tills vi vet hur det verkligen blir med den saken

får vi väl hålla ställningarna var och en på sitt håll!

Ta hand om er därute and BE CAREFUL!

KraM.

 

 

Dokumentären om ett lapptäcke – del tre.

 

Det tar sig!

Bårderna som sitter längst ut på täcket är fastsydda och jag har maskinkviltat allt. Man kviltar för att hålla ihop alla lager och naturligtvis för att få en snygg finish. Jag är riktigt nöjd med resultatet och kan konstatera att det inte är alldeles galet att spara gamla gardiner i tio år eller så, även om de bara är hyllvärmare under tiden. En dag kan de vara bra att ha! Att min mor dessutom har den goda smaken att ge mig gamla avlagda textilier har också sina fördelar!

 

Det var inte utan iver som jag började sy genom alla lager.

Det gick åt pipsvängen!

Vadden var för tjock och det var omöjligt för mig att få till det hela på ett klokt sätt. Min otåliga sida gick inte att kuva och jag hade ingen annan vadd att tillgå så det får bli ett täcke utan mellanlager. Att ha en publik på nätet gör mig lite ivrig – den här gången blir det inget UFO!

  Att få in allt i symaskinen var en prövning även utan vadd men jag är nöjd med resultatet.

 

Jag kan nu meddela att jag bara har “lukkekanten” kvar. Ordet är norskt och att lukka betyder väl att stänga. Jag syr på lukkekanten med symaskinen men när den ska fästas in på baksidan är det dags att ta fram nål och tråd. Det är perfekt handarbete framför TVn så när vinterstudion sänder från OS sitter jag och syr i TVsoffan. Att följa längdskidåkning och liknande kan ju annars kännas ganska utdraget men med ett tidskrävande och ganska tråkigt handarbete i knät kan det vara bra avkoppling. Det tar sin lilla tid att göra avslutningen, men jag kan säga att nästa del i dokumentären är slutet på berättelsen.

 

Ha en allra bästa Valentindag!

 

KraM.

Dokumentären, del två.

Dags att visa att arbetet går framåt.

  

Av en stor hög trianglar har det nu blivit ett tygstycke igen. Många sömmar och mycket pressande har det varit under resans gång. Det är egentligen inte svårt att sy lapptäcken men den som funderar på ett nybörjarprojekt ska inte välja trianglar! De drar sig eftersom det blir en del sömmar på skrådden och det kan vara lite trixigt. Börja med räta vinklar på tygbitarna. Lättast är det om man har skurit tygerna med hjälp av linjal och rullkniv. Då är bitarna raka och med samma sömsmån och det blir lätt att passa ihop dem.

 

Det gröna är en självläkande skärmatta som man använder som underlag. Rullknivar och linjalen i plexiglas gör det enkelt att få till rätt storlek på lapparna. Fiffigt som bara den och enkelt att använda. Med tiden lär man sig oxå finesser som att använda de vinklade strecken på linjalen – men det är överkurs och inte nödvändigt!

 

 

 

 

En enda triangel satt på fel håll när jag hade sytt ihop till remsor och det var den sista i raden så att åtgärda det hela var enkelt. Jag kan erkänna att jag har uttalat välsingnelser över mitt strykjärn som egentligen är en ångstation som har en rejäl separat vattendunk där värmen och trycket på ångan inte går att jämföra med ett vanligt ångstrykjärn. Det är ovärderligt när tygbitarna inte har räta vinklar. När jag syr fyrkanter använder jag ett riktigt gammalt och hederligt strykjärn från tiden då det krävdes en våt presstrasa om man ville ha ånga. Raka bitar ska torrstrykas. (Annars finns det risk att tyglapparna drar sig!)

 

 

Nu ska jag skära till kantstycken av bårderna på gardinen. Jag tänker kvilta täcket med vadd och bakstycke. Bakstycket blir nog av en gardin som min mamma har haft och som hon tröttnat på. Jag tror att det blir snyggt men det ber jag att få återkomma till när bårderna sitter där det är tänkt.

See ya’ folks!

KraM.