Klagovisa.

   

Jag hade bestämt mig för att inte skriva en enda rad till om detta med utförsäkring och rehabiliteringskedjan som sattes i sjön långt innan det hela var genomtänkt.

Jag hade bestämt mig för att inte skriva en rad till om arbetslivsintroduktionen som man ”erbjöds” att ta del av när dagarna med rätt till sjukersättning var slut.

Jag hade bestämt mig för att inte skriva en rad till om hur den rehabiliteringsmiljarden öddes bort utan någon effekt för mig som utförsäkrad.

 

Men jag är inte sämre karl än att jag kan ändra mig! Nu sitter jag nämligen här och är så uppfylld av mina egna ”motgångar” att jag bara måste få ut det ur systemet.

Jag står då på ruta ett igen. Jag har haft så många valser med försäkringskassan att jag nu har tappat räkningen på alla turer. Överklaganden och utredningar är vardagsmat. Sakta men säkert fylls mitt liv med blanketter och informationsfoldrar om än det ena än det andra från de myndigheter som ingår i socialförsäkringssystemet. Alla de papper som skickats till mig under senaste året har säkert renderat ett kalhygge vid det här laget.

Intyg och försäkran om vartannat, läkarutlåtanden och medicinska utredningar samt röntgen och provtagningar är ständigt återkommande delar av mitt liv. Nu har jag åter igen blivit upplyst om att det läkarintyg som föreligger inte kan anses ge fog för att jag inte har någon arbetsförmåga.

Handläggaren på försäkringskassan tror ”att det finns säkert någon typ av arbete som du skulle kunna utföra trots din problematik”. Kanske har hon rätt. Jag klarar ju nämligen både att klä mig och att äta själv. Jag kan både stå och gå om än inte särskilt länge av någondera.

Jag är dessutom ganska mångsidigt begåvad om jag får säga det själv!

MEN: -Jag har en dubbel problematik.

Å ena sidan – asteno emotionellt syndrom som i stora drag är en form av utbrändhet, men med symptom som vid en hjärnblödning.

Å andra sidan – Ehler Danlos syndrom som är en somatisk åkomma med värk och trötthet i spåren. Den varianten som jag har kallas också för överrörlighetssyndrom och är inte dödlig.

Problemet är att sjukvården är uppdelad i olika vårdsektorer och om man har mer än en diagnos och dessa interagerar med varandra, blir det väldigt svårt att få ett heltäckande läkarintyg. Alla hänvisar till någon annan och ingen har det holistiska perspektivet.

Tacka vet jag det gamla systemet med distriktsläkare! Man kände till vilken doktor man skulle få träffa och läkaren kände till sina patienter. Husläkarsystemet tillbaka tack! Fast å andra sidan om jag inte hade fått träffa en reumatolog, en specialist, så hade jag aldrig fått diagnosen heller. Det är en ganska ovanlig åkomma som inte sällan feldiagnostiseras.

Nu är livet en enda väntan på att träffa läkare och få till läkarutlåtanden som FKs handläggare kan tycka styrker min sak. En bit in i juni vet jag kanske lite mer om hur min försörjning ser ut, men just nu är det ovisst.

Det skulle vara givande att få träffa Fru Husmark och ta en diskussion om hur livet ser ut i verkligheten för oss som nu får hjälp att komma tillbaka till arbete genom regeringens storsatsning. Jag antar att jag borde vara tacksam – men det är lite svårt!

 

Nu har jag skrivit av mig så nu ska jag duscha och klä på mig.

Det är väl dags att fånga dagen kan jag tro!

KraM.